Ett lugn ett kaos.

Efter ett tags uppehåll så inser jag när jag läser på bloggen att jag kommit ganska långt.
Eller?
Jag har precis gått igenom en period när jag känt mig lugn och harmonisk. Blivit lite förvånad över mig själv faktisk. Kändes som jag inte brydde mig helt enkelt. En skön känsla. Ingen ångest, ingen oro utan bara vara!
Troligtvis har det med medicineringen att göra och anpassningen efter den krasch jag  hade i våras.

Men sedan kom det. Ett kilo känslor. Helt osorterade och helt okontrollerade. KAOS.
Vad gör man? Hur ska man kunna hantera det här?
Jo men jag vet, jag kör på som vanligt i 110 %, japp blir bra det.
Skit i allt, bara kör. Liksom "eat, sleep, rave, repeat". And i did.

Nu är det November, kanske det månad som flest människor får depressioner. Då kommer min smäll, faktiskt som en käft smäll. Allt på en gång, ALLT SKITER SIG!! Borde vara ganska van vid det här laget men icke. Står som totalt oberedd och bara tar emot smäll efter smäll. Snart ligger jag ner. Energin är slut, tårarna rinner och den där speciella känslan, ångest, tar över.
Jag kryper upp i sängen under dubbla täcken, släcker lampan och kurar i hop mig i foster ställning. Jag vill ligga så här för alltid. Mörkret gör mig trygg. Ingen som kan se mig eller höra mig. Jag fryser. Jag är rädd.

Vissa dagar, vissa perioder, kan jag inte tänka mig att jag någonsin kommer att bli glad igen. Jag vet egentligen inte varför jag är ledsen. Jag skulle kunna skylla på livet, det pågående pusslet.

Jag har en familj som älskar mig, ett jobb och bra vänner. Ändå är jag ledsen ända in i själen. Oftast går all min energi åt till att ta mig igenom en dag. En dag utan ångest. En dag utan tårar. Det är inget jag är stolt över och skammen och skulden gör sig påmind. Så jag gör mitt bästa för att dölja det. Jag ler och är den glada människa jag förväntas vara. Jag ställer upp, jag är snäll. Men ofta sårar jag folk i min omgivning. Kanske för att jag inte vet bättre?

Känslan av ensamhet är värst. Känslan av att inte vara förstådd, accepterad. Vara som alla andra. Vad har jag för anledning att vara ledsen och nere?

Jag är så trött, men på kvällarna kan jag inte sova. Jag vaknar otaliga gånger under natten. Sover en stund på dagen. Ibland tror jag att det skulle vara så mycket lättare för alla runt omkring om jag inte fanns. Folk är värda så mycket mer än mig. Någon som är glad lycklig och har energi. Jag skulle vilja sova tills jag blev glad igen.

Jag vet att det finns utlösande faktorer. Att bli lämnad, övergiven. Oavsett var det är för relation. Det är en sådan smärta. Varför? Är jag så hemsk? Jag lever i den sorgen nu. Jag gjorde fel och jag finns inte längre. Det finns inte ord att beskriva känslorna, förvirringen och framför allt skammen. Jag är maktlös.

 Ångesten liksom kramar om hela innandömet.  Den sliter i mig och drar ner mig i djupet. Allt känns mörkt och kallt. Det är andningen som håller liv i mig, resten av kroppen dör. Det finns ingen logik. Armarna domnar, dina värsta mardrömmar blir sanna. Kroppen skakar och jag kan inte sitta still. En ständig rörelse, av ett ben, en hand, för att inte dö. Stanna aldrig upp. Rädslan att inte veta vad som kommer hända eller varför det händer. Rädsla för livet och framför allt en rädsla för mig. Vem är jag? Varför händer det här  mig?

Kärlek?

"Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något, det vill säga att bete sig altruistiskt. Ett exempel är föräldrars kärlek till sina barn, se också agape. Ett annat är den känsla som två människor känner för varandra som innehåller en både fysisk och psykisk attraktion.

Kärleken kan också bestå av en biologisk attraktionskraft av sensuell eller sexuell natur. I det senare fallet kan känslan vara mer allmän, så kallad romantisk kärlek, eller mer konkret åtrå, också benämnt libido."
Wikipedia

Glädjen och styrkan

Jag gråter. Jag är glad. Glädjen har hittat tillbaka. Jag känner lycka. Att hitta sin plats i tillvaron och trivas. Det är fantastiskt.
Jag känner kärlek, från så många håll. Jag nästan brister.
Tittar ut över vattnet och tänker att jag är på väg. Jag är där jag ska vara.
Det finns godhet. Det blir bra. Det finns.

Jag känner mig stark. Jag känner mig glad. Jag känner mig fantastisk.Jag är fri.

Vardags kärlek

Belastning?

Det är snart midsommar. Om två helger. Det triggar en enorm ångest.

En vän skrev idag på fb att man skulle inboxa om man sitter ensam? Fint. Men funkar det så?

Jag vill inte bjuda in mig själv, vara en belastning. Det är så man känner sig. Vill någon fira midsommar med mig så borde jag vet det? 

 Vad tänker alla mina vänner? Äh hon klarar sig, hon har så många vänner. Är det en rädsla? Jag är inte som andra, jag lider av psykisk ohälsa, är det en belastning för dom? Hon mår dåligt, låt henne va!

Än så länge lutar det mot att jag gör samma sak som förra året, sitter hemma och pluggar med gråten i halsen.  

”aldrig ensam, bara i bland...”

Helt plötsligt och från ingenstans kom alla känslorna. känslorna för henne. Som en smäll. Magen vändes ut och in, fjärilarna blev galna och armarna lealösa.
Det finns en hon. En kvinna som betyder mer för mig än hon någonsin kommer att förstå. En kvinna som gör mig galen. Hela hennes uppenbarelse, hela hon med allt innehåll.
Hon är utom räckhåll. Jag finns inte inom hennes radie. Jag är ingen.

Fina människa, se mig!!

En tunnel

Like photoshop

Let me drop a selfie

 

Lek med photoshop. Har inte så många att fota så det blir på mig.

Tjärlek

Jag har så mycket kärlek i mitt liv. I bland tappar jag fokus och märker inte det. Fokus är på hur mycket kärlek jag har i mig och den jag kan ösa det över.
Jag glömmer mig själv, jag glömmer dom som faktiskt ger mig kärlek.

Det finns så mycket mer än en person att ösa kärlek över. Alla underbara vänner, familjen, naturen och framför allt mig själv.

Jag släpper kärleken. Fokuserar på mig och dom i min omgivning. Dom som ger, dom som finns, dom som är mitt liv.

Jag är tacksam!

En fredag

07:00 Sveper ju koppar kaffe och kejderöker på balkongen

08:00 Funderar på livet i allmänhet, skriver och gråter

10:00 Stänger av telefononen och loggar ut, hej verkligheten

10:28 Äter en tallrik med fil och flingor plus ett halvt kilo lösgodis. Lyssnar på barnen utanför och förundras över deras ljudnivå. Jag fryser.

Sover.Sover.Sover

11:26 Vaknar och blir arg. Fruktansvärt arg. Fy fan vad arg jag är.

11.30 Inte lika arg. Tittar på den döda telefonen. Den är tyst. Skönt. ......... PANIK!!

Andas och tänker att det får vara så här. Hyperventilerar lite. Vägrar sätta på mobilen. 

Går och lägger mig.

12.45 Jag har en fruktansvärd ångest, hjärtat hoppar snart ur bröstkorgen. Jag har klätt på mig och tagit en tablett. Snart ska jag masta på båten.

 

Nock-out

Jag fick tabletter. Som jag kallar dom; nockout-tabletter. Dom gör det dom ska, bedövar vissa områden i hjärnan. Jag slipper panikångesten och gråten. Det är skönt.

Nu har kroppen börjat vänja sig och jag har förstått att det är mig allt handlar om. Det är en skrämmande tanke. Man känner sig sårbar och osäker. Vad ska hända nu? Det är så mycket som jag inte förstår.

Nu när jag sitter och skriver här kom ångesten. Jag får svårt att andas och armar och ben domnar. Jag vet att det går över snart. Jag måste vara i känslan och låta den ta över. Det är så sjukt mycket känslor och jag vet inte vad jag ska göra med dom.

Jag är trött på mig. Jag är trött på livet och jag är trött på människor. Är det så att jag inte förstår bättre? Är jag i grund och botten är en hemsk människa? Vad är en hemsk människa? Det känns som jag bara sårar människor, det jag har räcker inte till. Inte i längden. Jag är komplicerad och svår att förstå.

Och nu så trött!