Im saving my life..

Vissa dagar, vissa perioder, kan jag inte tänka mig att jag någonsin kommer att bli glad igen. Jag vet egentligen inte varför jag är ledsen. Jag skulle kunna skylla på livet, det pågående pusslet.

Jag har en familj som älskar mig, ett jobb och bra vänner. Ändå är jag ledsen ända in i själen. Oftast går all min energi åt till att ta mig igenom en dag. En dag utan ångest. En dag utan tårar. Det är inget jag är stolt över och skammen och skulden gör sig påmind. Så jag gör mitt bästa för att dölja det. Jag ler och är den glada människa jag förväntas vara. Jag ställer upp, jag är snäll. Men ofta sårar jag folk i min omgivning. Kanske för att jag inte vet bättre?

Känslan av ensamhet är värst. Känslan av att inte vara förstådd, accepterad. Vara som alla andra. Vad har jag för anledning att vara ledsen och nere?

Jag är så trött, men på kvällarna kan jag inte sova. Jag vaknar otaliga gånger under natten. Sover en stund på dagen. Ibland tror jag att det skulle vara så mycket lättare för alla runt omkring om jag inte fanns. Folk är värda så mycket mer än mig. Någon som är glad lycklig och har energi. Jag skulle vilja sova tills jag blev glad igen.

Jag vet att det finns utlösande faktorer. Att bli lämnad, övergiven. Oavsett var det är för relation. Det är en sådan smärta. Varför? Är jag så hemsk? Jag lever i den sorgen nu. Jag gjorde fel och jag finns inte längre. Det finns inte ord att beskriva känslorna, förvirringen och framför allt skammen. Jag är maktlös.

 Ångesten liksom kramar om hela innandömet.  Den sliter i mig och drar ner mig i djupet. Allt känns mörkt och kallt. Det är andningen som håller liv i mig, resten av kroppen dör. Det finns ingen logik. Armarna domnar, dina värsta mardrömmar blir sanna. Kroppen skakar och jag kan inte sitta still. En ständig rörelse, av ett ben, en hand, för att inte dö. Stanna aldrig upp. Rädslan att inte veta vad som kommer hända eller varför det händer. Rädsla för livet och framför allt en rädsla för mig. Vem är jag? Varför händer det här  mig?