Verkligheten

Ta en känsla och tredubbla den. Minuter senare ta en annan känsla och gör samma sak.

Tänk en miljon tankar utan någon som helst kontroll. Tänk på livet, döden och allt där emellan.

Se dig i spegeln  och ställ dig frågan; vem fan är det?

Fyll kroppen med obehag, skakningar, rastlöshet. Hyperventilera och kräks.

Gråt enorma mängder.

Då är ni i närheten.

Depression, ångest, panikattacker varvat med existentiella frågor och känslor som aldrig bottnar.

Jag kräks när jag läser på facebook. Herre gud, vad folk är lyckliga. Dom har det så bra. Deras liv svämmar över av kärlek och trygghet. Barn, familj och vackraste vännerna. Hus, bil och shit load of money. Är det lycka? Är det vad vi alla eftersträvar?

Mitt liv ser inte ut så. Det är mest en kamp. En kamp att hitta rätt väg, passa in, känna riktig glädje och gemenskap. Samtidigt ställa upp för samhället, prestera bra, respektera andra och vara en fin medmänniska.

Kan jag bli lycklig efter att samhället sparkade ner mig och tog min värdighet?

Leva på existensminimum, bo hos pappa med en ständig rädsla att inte bli accepterad.

Jag har en diagnos, Bipolär.  Vad betyder det? Jag får en stämpel att mitt beteende och mående inte är som normen. Det finns fler som jag och vi fungerar på det här sättet. Så. Ät din medicin gå i terapi och lär dig leva livet. Ja men tack!

Jag är också flata. In i ett fack. Eller nej, in i flera fack. Du är butch för du klär dig på ett visst sätt och har ju faktiskt rakat sidorna! Ja jag har förälskat mig i en kvinna, på med stämpeln och ställ dig utanför normen. Tack!

Men jag är en människa. Jag är nyfiken och älskar utmaningar. Jag är inte normal på något sätt men jag är stolt över det. Jag vill lära mig. Jag vill leva. Jag vill så mycket.

Att jag finns är inte samma sak som att jag lever…..