Det är frågor jag ställer mig när jag ser mig i spegeln. Dom
tre sista dygnen har innehålligt allt en människa inte vill ha. Ren och skär
panikångest, press, gråt, förvirring och frågor utan svar.
Idag kom tomheten. Känslan att stå utanför ditt liv. Du betraktar
ditt liv. Hur galet det än låter så är det där jag är. Ensam. Och det måste jag
vara i det här skedet. Det är bara jag som jag göra något åt min situation. Med
hjälp av professionella människor och droger såklart.
Jag förväntar mig inte att någon ska förstå, men kanske ha
en förståelse.
När en depression kommer, kommer även ångesten. Dom
tillsammans är ohyggligt otrevliga. Den ena talar om hur trist livet är, ja
allt. Den andra sparkar på dig och säger, ja det är ditt fel. Har man då redan
en stukad självkänsla så tippar man snabbt omkull. När man sedan ligger ner är
det omöjligt att tänka konkret, tankarna är okontrollerade och vill dig inte
väl. Känslorna som tar över hela din kropp är obehag och sorg. All glädje är
borta. Det känns som om du gått din livs match i tungvikts boxning. Du har fått
så mycket styk att du inte kan gå och tröttheten kommer. Den gör dig matt,
avtrubbad och vilsen.
Jag vill springa, fly, bara försvinna. Sätt mig i en stuga i
skogen som ingen kan hitta till. Lägg mig i en säng och klappa på mig, säg att
allt blir bra. Sätt mig på en klippa vid havet med bra musik. Säg att den finns
någon som kan förbarma sig över mig. Ta hand om mig, jag är fem år och
hjälplös! Det tar mig tio minuter att välja strumpor. Två timmar att komma på
vad jag ska äta. Säg att allt blir bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar