Nu finns jag, det är så bara.
Jag klarar av vardagen, jag har lyckats ta mig till gymmet.
Jag letar efter ljuset varje dag, glädjen och meningen. Det finns inte där.
Jag har en sådan enorm saknad inom mig, den driver mig till vansinne.
Jag kämpar varje minut med att vara stark, vara den jag förväntas vara.
Jag är inte mig själv, jag är halv.
Jag är....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar